Född 1951, mor till två döttrar, mormor till tre, teknologie licentiat, gift
För att skapa förändring måste man vara trovärdig i deras ögon som har makt. Men hur ska man uppnå det och samtidigt bevara sin egenart och sin karaktär?
Mitt politiska eldprov under ungdomsåren var hösten 1969, när jag som 18 år gammal ledde Tammerfors-skolornas dagsverkeskampanj. Kampanjens syfte var att samla in pengar till Mocambique-institutet. På den tiden var Mocambique ännu Portugals koloni, och Mocambique-institutet var en humanitär organisation som hjälpte till att grunda grundskolor och organisera hälsovård på de områden som hade befriats från kolonialväldet. På grund av dagsverkesinsamlingens syfte blev både jag och kampanjen kraftigt attackerade av Aamulehti, som var den största lokaltidningen i Tammerforsnejden. Samma höst blev jag vald till styrelsen för det finska skolungdomsförbundet Teiniliitto, och året därefter blev jag förbundets vice ordförande. På den tiden var Teiniliitto en av de största ungdomsorganisationerna i Finland, med mera än 100 000 medlemmar.
I början av 1970-talet var jag aktiv inom den vänsterradikala studentrörelsen. Åren 1971–72 studerade jag nationalekonomi på den statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors Universitet, och blev vald till suppleant i delegationen för universitets studentkår. Sedan beslöt jag mig för att flytta över till Tekniska högskolan i Otnäs för att studera elteknik. Där blev jag genast aktiv inom rörelsen som kämpade för en förvaltningsreform av högskolorna och för studenternas rösträtt i universiteten. Jag var med och organiserade föreläsningsstrejker hösten 1972 och våren 1973. Jag blev också genast vald till delegationen för Tekniska högskolans studentkår, och där var jag medlem åren 1973–75. Under dessa år var jag också medlem i styrelsen för Socialistiska studentförbundet. Den stora energikrisen 1973 fick mig att välja fördjupade studier inom el- och energitekniken.
År 1975 flyttade jag till Tammerfors där jag slutförde mina studier (1979), och födde två döttrar (1976 och 1979). Jag försökte mig på ”hederligt arbete”, och blev den första kvinnliga ingenjören på Oy Tampella Ab Tamrock. Tampella var ett av de största industriella företagen i Finland på den tiden. Det var inte ett angenämt ställe för en ung kvinnlig ingenjör. År 1981 flydde jag därifrån till Tammerfors tekniska högskola, där jag jobbade som assistent och vikarierande överassistent och började sätta mig in i alternativa energilösningar.
I början av 1980-talet blev jag verksam i Kvinnounionen och föreningen Kvinnor för fred. I augusti 1983 deltog jag i nordiska kvinnors fredsmarsch i USA, där jag tillsammans med hundra andra kvinnor från alla fem nordiska länder gick till fots från New York City till Washington D.C. för att protestera mot de så kallade euromissilerna, som NATO planerade att placera i Västeuropa.
Jag började uttrycka min frustration till ingenjörsvärlden med hjälp av dikter. Under min tid vid Tekniska högskolan publicerades min första bok, diktsamlingen Magdaleena ei häpeä enää (Magdalena skäms inte mera) (1984), av Finlands största bokförlag. Samma höst blev jag vald till Tammerfors stadsfullmäktige som en av de första fyra gröna fullmäktigeledamöterna. Följande höst, 1985, tog jag en risk och lämnade högskolan för att bli fri författare.
Under andra hälften av 1980-talet var jag fri författare och grön stadsfullmäktigeledamot i Tammerfors. Den hårdaste kampen i fullmäktige på 80-talet var striden om det så kallade Tampella-avtalet sommaren 1989. Företaget Tampella hade ett stort gammalt industriområde i Tammerfors centrum, vid floden. Företaget ville tredubbla byggnadsrätten på tomten. De Gröna och andra som motsatte sig kravet led ett förkrossande nederlag i fullmäktige, men vi fick den stora allmänhetens stöd och vann senare i högsta förvaltningsdomstolen. Senare fick Tampellas gamla fabriksområde en mycket bättre detaljplan och blev en fin del av stadens centrum. Tampellas landskap inkluderades till och med på tjugo marks sedeln, som var den sista nya mark-sedeln innan Finland tog euron i bruk. Samma höst blev jag vald till vice ordförande för Gröna förbundet (Gröna partiet). År 1990 skrev jag tillsammans med Pekka Sauri och Pauli Välimäki det första partiprogrammet för Gröna förbundet.
På våren 1991 blev jag invald i riksdagen. Jag var ordförande för den gröna riksdagsgruppen åren 1991–93 och återigen 1997 och 2003. På 1990-talet jobbade jag mest med ekonomi- och sysselsättningspolitik, energipolitik, utrikespolitik och jämställdhetsfrågor. På sommaren 1997 valdes jag till ordförande för Gröna förbundet. På grund av partiets rotationsregler lämnade jag partiordförandeskapet år 2001.
På våren 1999 fick jag ta emot ett utmanande uppdrag som miljö- och biståndsminister i Lipponens andra regering. Det viktigaste ärendet under den tiden var Kyoto-förhandlingarna. Kyotoprotokollet hade godkänts redan år 1997, men innan protokollet kunde ratificeras av de industrialiserade länderna och träda i kraft behövde man ännu förhandla om en stor mängd av detaljerna t.ex. gällande hur man tolkar protokollet. Även om USA:s president George W. Bush i mars 2001 hunnit deklarera ”Kyoto is dead”, kom de andra länderna under ledning av EU fram till ett fungerande förhandlingsresultat samma sommar, och Kyotoprotokollet kunde träda i kraft år 2005.
I april 2002 gav Finlands riksdag sitt godkännande till byggandet av en ny kärnreaktor, vilket var en stor besvikelse för de Gröna. Det Gröna partiet beslöt att lämna regeringskoalitionen. Partiet förblev i opposition när Jäätteenmäki efter riksdagsvalet bildade en ”rödmylleregering” år 2003, fastän de hörde till valets vinnarpartier.
År 2004 blev jag vald till Europaparlamentet, och återvald år 2009. I valet 2014 kandiderade jag inte mera. Under mina 10 år i Europaparlamentet var jag medlem och de Grönas koordinator i miljöutskottet (ENVI) och suppleant i industri- och energiutskottet (ITRE). Jag jobbade mest med klimat-, energi-, kemikalie-, luftkvalitet- och miljöhälsofrågor.
År 2015 blev jag åter vald till Finlands riksdag, och blev ordförande för miljöutskottet i riksdagen.
Under min karriär har jag funderat mycket på vad ett kvinnoperspektiv och överhuvudtaget ett alternativperspektiv innebär i teknikens och politikens värld. Flera av mina böcker behandlar också detta tema. När jag gick med i den Gröna rörelsen, definierade jag de Grönas grundtanke för mig på följande sätt: vi försvarar sådana värden som inte kan mätas i pengar och som man inte kan köpa, men som man kan förstöra när man strävar efter ekonomiska vinster. En kvinnlig ingenjör och de Gröna har ofta samma grundproblem, eftersom bägge är verksamma inom gamla och etablerade maktstrukturer. För att kunna förändra saker måste man först skaffa sig trovärdighet i deras ögon som har makt. Men hur kan man samtidigt bevara sin ursprungliga karaktär och egenart och undvika att smälta in i existerande maktstrukturer? Detta är ingen lätt uppgift.
År 2002 publicerade jag boken ”Mitt hår på hatthyllan” som berättar om en miljöministers liv efter bröstcancerdiagnosen. På 1980-talet publicerade jag en diktsamling, en roman och två non-fictionböcker. Tillsammans med tre andra har jag också skrivit en bokserie i fysik för gymnasiet.
Mina personliga styrkor anser jag vara mångsidighet, ihärdighet och mod.
Mitt motto är: ”I det här jobbet är det ett plus om man har beundrat Pippi Långstrump i sin barndom.”