Riksdagsledamot Satu Hassi

Print PDF Email

Lyssna på presentationen här »

Född 1951, mor till två döttrar, tekn. lic., gift

På vilket sätt kan man mitt i den ”gamla makten” uppnå trovärdighet, men samtidigt bevara sin egenart?

Mitt politiska eldprov under ungdomstiden var att i Tammerfors på hösten 1969 ansvara för Operation Dagsverke då skoleleverna samlade in pengar till Mosambique-institutet, som organiserade skolor och hälsovård i Mosambique, som hade befriats från det portugisiska kolonialväldet. För det blev jag då som 18-åring kritiserad av den lokala tidningen, Aamulehti. Samma år blev jag vald till styrelsen för det finska skolungdomsförbundet, Teiniliitto, för 1970 och följande år var jag vice ordförande i Teiniliitto.

I början av 1970-talet var jag verksam inom den vänsterinriktade studentrörelsen. Åren 1971–72 var jag medlem eller suppleant i representantkåren vid Studentkåren vid Helsingfors universitet, och jag studerade nationalekonomi vid statsvetenskapliga fakulteten. Sedan beslöt jag mig för att flytta över till Otnäs för att studera teknik. Där blev jag genast aktiv inom förvaltningsreformrörelsen och jag organiserade bland annat föreläsningsstrejker på hösten 1972 och våren 1973. Jag blev också genast vald till representant i TKY, Tekniska högskolans studentkår, där jag var åren 1973–75. Under dessa år satt jag i styrelsen för Socialistiska studentförbundet. Den stora energikrisen 1973 fick mig att välja specialiserande studier inom elkrafts- och energitekniken.

År 1975 flyttade jag till Tammerfors där jag slutförde mina studier (1979), och födde två döttrar (1976 och 1979). Jag försökte mig på ”hederligt arbete”, och jag blev den första kvinnliga ingenjören på Oy Tampella Ab Tamrock på hösten 1979. År 1981 flydde jag därifrån till ett vikariat som överassistent vid Tammerfors tekniska högskola där jag började sätta mig in i alternativa energilösningar.

Vid samma tid var jag verksam bland annat i Tammerfors Kvinnounion och i föreningen Kvinnor för fred. I augusti 1983 vandrade jag tillsammans med en nordisk kvinnogrupp från New York till Washington för att protestera mot nya så kallade euromissiler. Under min tid vid högskolan publicerades mitt debutverk (1984). Samma höst blev jag vald till stadsfullmäktige som grönt alternativ från Tammerforslistan. Följande höst, 1985, tog jag en risk och blev fri författare.

I slutet av 1980-talet var jag fri författare och grön stadsfullmäktigeledamot i Tammerfors. Den hårdaste prövningen i fullmäktige var striden om det så kallade Tampellaavtalet sommaren 1989. Vi led ett förkrossande nederlag i fullmäktige, men vi fick den stora allmänhetens stöd och vann i högsta förvaltningsdomstolen. Nu har Tampellas gamla fabriksområde en bra detaljplan och dess landskap fanns till och med på tjugomarkssedeln. Samma höst blev jag vald till vice ordförande i Gröna förbundet. År 1990 skrev jag tillsammans med Pekka Sauri och Pauli Välimäki det första partiprogrammet för Gröna förbundet.

På våren 1991 blev jag vald till riksdagen. Jag var ordförande för de Grönas riksdagsgrupp 1991–93 och återigen under vårperioden 1997. I riksdagen har jag mest ägnat mig åt ekonomi- och sysselsättningspolitik, energipolitik, utrikespolitik och jämlikhetsfrågor. På sommaren 1997 valdes jag till ordförande för Gröna förbundet. Min period tog slut på våren 2001.

På våren 1999 fick jag ta emot ett utmanande uppdrag som miljö- och biståndsminister i Lipponens andra regering. I april 2002 gav riksdagen sin välsignelse till utbyggnad av kärnkraften i Finland, vilket var en missräkning för de gröna. Gröna förbundets delegation och riksdagsgrupp övervägde möjligheterna att fortsätta regeringssamarbetet i det gemensamma mötet i samband med partimötet i maj, och beslöt att lämna regeringen. De gröna förblev i opposition när Jäätteenmäki efter riksdagsvalet bildade rödmylleregeringen 2003, fastän de hörde till valets vinnarpartier. Jag var ordförande för Gröna förbundets riksdagsgrupp innan jag blev vald till europaparlamentariker.

Jag har funderat mycket på vad kvinnoperspektiv och överhuvudtaget alternativperspektiv innebär i maktutövningen. Detta tema behandlar också mina böcker. När jag gick med i Gröna förbundet definierade jag för mig själv de grönas grundtankar på följande sätt: vi försvarar sådana värden som inte kan mätas i pengar och som man inte kan köpa. En kvinnlig ingenjör och de gröna som är verksamma mitt i den ”gamla makten” har samma grundproblem. För att få ändringar till stånd måste man skaffa sig trovärdighet i de tidigare makthavarnas ögon. Men hur kan man samtidigt låta bli att smältas in i den gamla makten, hur kan man bevara sin ursprungliga egenart? Detta är inte någon lätt uppgift.

Min personliga styrka anser jag vara mångsidighet, ihärdighet och mod att vid behov ge ut av mig själv.

Mitt motto är: ”I det här jobbet är det ett plus om man som barn har beundrat Pippi Långstrump.”